En kommentar till Muhammed­karikatyrerna

Den 30 september 2005 publicerade Jyllands-Posten, Danmarks största tidning, tolv teckningar på temat ”Muhammeds ansikte”. Bakgrunden var att tidningen menade att det hade utvecklats en självcensur vad gäller kritik av islam i Danmark. Detta var det formella motivet, samtidigt som tidningen på ledarplats anses företräda åsikter, som står Dansk Folkepartis nära. Märk väl att tidningen tidigare avstått från att publicera en satirisk teckning av Jesus för att den kunde uppfattas som ”kränkande”. Många i Danmark drog den slutsatsen att publiceringen av Muhammedkarikatyrerna ingick i Jyllands-Postens sedvanliga kampanj för att ”problematisera” invandrarfrågan, särskilt i förhållande till de danska muslimerna.

Publiceringen ledde inte omedelbart till några större protester; en egyptisk veckotidning publicerade t.o.m. några av karikatyrerna i oktober, naturligtvis med kritiska kommentarer.

Det var först sedan en norsk tidning också publicerat bilderna i januari, ett antal danska imamer hade gjort en rundresa i Mellanöstern för att värva stöd och den danske statsministern, Anders Fogh Rasmussen, vägrat ta emot ett antal ambassadörer från muslimska länder, som demonstrationerna och protesterna blossade upp i framförallt Mellanöstern.

Nya Arbetartidningen har inte publicerat och kommer inte att publicera dessa teckningar. Vi har heller aldrig tidigare publicerat religionsfientliga teckningar. Detta beror på att redaktionen, som naturligtvis också har granskat Jyllands-Postens teckningar, inte anser att de är en lämplig form för religionskritik. De som redan är ateister eller religionskritiska stärks inte i sin övertygelse av dylika teckningar, och övertygade muslimer påverkas snarast negativt av teckningarna. Det är alltså inte en fråga om en principiell hållning utan en fråga om lämplighet. Teckningarna ska inte recenseras i detalj i detta sammanhang; de är alltifrån plumpa och rasistiska till helt harmlösa. Den som själv vill ta ställning till teckningarna kan lätt hitta dem på Internet.

Religionen är naturligtvis ett ”opium för folket”. Men religionens betydelse i samhället undergrävs effektivast genom en ekonomisk och social utveckling som minimerar fattigdom och utanförskap, och genom en höjd utbildningsnivå. Självfallet är det viktigt att bedriva saklig religionskritik, speciellt i ett läge då den revolutionära och progressiva vänstern i världen har försvagats, bl.a. på grund av socialismens misslyckanden i Sovjetunionen och Kina. Detta har lett till ett tomrum som fyllts med religiösa fundamentalister av olika tappning.

Islam och bildförbudet

Det finns inget enhetligt bildförbud inom islam. Koranen förbjuder inte avbildning av Muhammed. Efter Muhammeds död växte det successivt fram ett bildförbud inom sunni baserat på tolkningar av vissa hadither. Dessa tolkningar har understött utvecklingen av en praxis som förbjuder avbildningar av allt levande som har en ”själ”. Men inte ens inom sunni har bildförbudet varit självklart – det har till exempel diskuterats om bilder ska tillåtas på bruksföremål. Den andra huvudriktningen inom islam, shia, godtar inte dessa hadither, utan förbjuder endast bilder som används för avgudadyrkan. I såväl Persien som det osmanska riket och mogulriket förekom bilder på himlar, kalifer, änglar, paradis och profeter – däribland Muhammed. Än idag förekommer sådana bilder i iranska hem. I de processioner som genomfördes under den shiitiska Ashurahögtiden i år kunde man se talrika bilder på den fjärde kalifen, Ali.

Yttrande- och tryckfriheten

Yttrande- och tryckfrihet är en viktig förutsättning för att kunna bedriva radikal samhällskritik. Därför anser Nya Arbetartidningen att yttrande- och tryckfriheten konsekvent måste försvaras; vi är motståndare till att staten, religiösa riktningar eller andra grupperingar bestämmer vad som får sägas och inte sägas.

Det finns ingen anledning att acceptera kränkning som argument för inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten. I vissa länder är det i lag förbjudet att förneka Förintelsen; i Frankrike även folkmordet på armenierna i Turkiet 1915-1920; i andra, som Turkiet, är det förbjudet att påstå att det skedde ett folkmord på armenierna. I Sverige ville vissa straffa pastor Åke Green för hans straffpredikan mot homosexuella.

Alla kan påstå sig vara kränkta. Var ska gränsen dras egentligen? Ger man ett lillfinger åt de ”kränkta”, riskerar summan av ”alla kränkta” till sist att ta hela handen, och det kommer inte att finnas någonting kvar att skriva om eller porträttera. I Storbritannien har t.ex. en muslimsk organisation krävt att det brittiska postverket skall sluta trycka ett Nalle Puh-frimärke på grund av även Nalle Puhs kompis, Nasse (en gris), finns med på frimärket.

Det förhållandet att man anser att det ska vara tillåtet att sprida felaktiga och osanna åsikter betyder ju inte att man själv accepterar dessa åsikter. En förutsättning för att effektivt bekämpa felaktiga ståndpunkter är att låta dessa komma fram i öppen dager. Tankar som aldrig formuleras utåt eller i smyg är omöjliga att bekämpa.

Det är märkligt att troende, speciellt anhängare till tre stora monoteistiska religionerna, judendom, kristendom och islam, överhuvudtaget kan känna sig ”kränkta”. De anser sig alla ha en allsmäktig Gud på sin sida, som kan straffa ogudaktiga människor med syndaflod, jordbävningar, vulkanutbrott, tsunamier och, om det inte hjälper, med helveteselden på den yttersta dagen. De har alla odds på sin sida.

Oklara skiljelinjer

Den som vill bekämpa USA-imperialismen, i synnerhet dess angrepp på Afghanistan och Irak, liksom Israels fortsatta aggression mot det palestinska folket, måste fokusera på just detta – och ingenting annat. De enda som tjänar på att det utvecklas religiösa sidospår och en diskussion om yttrande- och tryckfrihetens gränser i Västeuropa – en diskussion som skymmer huvudfrågorna – är de som vill bevara status quo i Mellanöstern. Det gäller såväl USA-imperalismen och dess närmaste allierade som vissa reaktionära regimer i Mellanöstern. Vissa kretsar i Väst hoppas – och drömmer om – ett ”civilisationernas krig”, och de radikala islamisterna tvekar inte att göra dessa kretsar till viljes.

Det var ingen tillfällighet att Bush-administrationen, den brittiske utrikesministern och Frankrikes president, Chirac, alla fördömt muhammedkarikatyrerna som smaklösa och kränkande. Det kunde de gott kosta på sig, eftersom ståhejet kring teckningarna avleder uppmärksamheten från kärnfrågorna. I Mellanöstern försökte al-Aqsabrigaderna i Gaza utnyttja teckningarna för att avleda uppmärksamheten från al-Fatahs valnederlag; i Syrien tillät Assads regim, där de flesta är alawiter, en gren av shia, en demonstration mot danska ambassaden att urarta; och i Libanon ägde liknande attacker rum, vilket många libaneser uppfattade som ett försök att destabilisera Libanon igen.

Vem som har gått i vems fälla är en öppen fråga. Jyllands-Posten bad den 2 februari om ursäkt för att den har sårat vanliga muslimers känslor, men menade samtidigt att den fått bevis på att ”muslimska krafter har vunnit över yttrandefriheten”. Danska företag har utsatts för omfattande bojkotter i den muslimska världen och en rad danska ambassader och konsulat har fått stängas. Sympatierna för Dansk Folkeparti har ökat i opinionsundersökningarna liksom Arlas försäljning på hemmaplan. Företrädare för muslimska organisationer har lyckats utverka ursäkter och fördömanden i västvärlden mot Jyllands-Postens teckningar. Samtidigt har angreppen mot olika diplomatiska beskickningar, särskilt danska, i den muslimska världen, och plakat med krav på halshuggning av de danska tecknarna, knappast bidragit till att skapa en mer positiv bild av islam i västvärlden.

Kvarstår alltså faktum: Israel ockuperar fortfarande palestinskt territorium, liksom USA Afghanistan och Irak. Uppståndelsen kring Muhammedteckningarna har inte flyttat fram motståndskampen en tum.

Redaktionen

12/2 2006